<img height="1" width="1" style="display:none;" alt="" src="https://dc.ads.linkedin.com/collect/?pid=320833&amp;fmt=gif">

MartinToTokyo

I Martin to Tokyo-bloggen följer vi Compellos medarbetare Martin Polash som har satt ett högt mål: att tävla för svenska landslaget i bordtennis i Paralympics i Tokyo 2020. Förutom att vi får följa Martins spännande resa, upp- och eventuella nedgångar, tar vi upp närliggande ämnen av vikt såsom mångfald, inkludering, anti-mobbing och funktionsnedsättning i arbetslivet. Häng med!

Tankar min motivation med förluster

Picture of Martin Polash

Written by Martin Polash

Martin är Partner Account Manager på Compello. Så här beskriver han sig själv: Jag är en passionerad pingisspelare som satt ett högt mål; att tävla i Paralympics i Tokyo 2020. Jag bloggar för att inspirera, och för att lyfta fram parasport och våra fantastiska atleter. Jag är pappa till en otrolig son, med en fru som även är min bästa vän. Till vardags är jag lyckligt lottad att jobba för min sponsor Compello med försäljning av mjukvarutjänster för digitala fakturaprocesser.

När jag skrev mitt allra första blogginlägg så berättade jag om ett par pingishöjdpunkter för en av mina kollegor på Compello. Jag nämnde att vara högt rankad ungdom i Stockholm, att vara den bästa spelaren på det bästa laget, och det kan argumenteras att jag var MVP, most valuable player. Vidare berättade jag om min come-back och min match mot pingis-legenden David Wetherill. Jag beskrev hur enkelt han vann matchen, hur han egentligen ”krossade” mig och ska man vara helt ärlig så hade jag ingen chans. Och jag älskade det!

Kollegan kunde inte förstå hur jag kunde älska att förlora och förlora stort? Jag sa att det inte skulle vara lätt att förklara, men jag ger det ett försök i detta inlägg!

Som en idrottsmänniska, så värnar jag om att tävla. Jag har som mest roligt när tävling är riktigt tuff. Jag är en lärling till sporten men också en beundrare. När jag tydligt är den sämre spelaren så är det lätt för mig att slappna av, njuta av matchen och bara spela.

Det får mig att tänka på London för ett antal år sedan. Jag fick vikariera för en sjuk spelar i min klubbs bästa lag. Jag spelade en seriematch mot en person som var överlägset bättre och spelade normalt i flera divisioner högre än jag. Motståndaren var bättre i de allra flesta pingismoment. Men jag spelade fritt och obehindrat. Mer än någonsin tidigare. Jag spelade med risk-höga slag och med en ” Jag ska visa han” attityd. Det var en mycket tuff match som avgjordes in i det sista. Det var en match som jag inte borde ha vunnit på pappret. Däremot, gjorde jag det.

Inga nerver, aggressioner, eller andra typer av negativa känslor som jag vanligtvis kan snubbla över. Jag säger ofta till min motståndare under match om de gör en bra serve eller slag. Jag vet att många spelare som inte håller med min vana att berömma motståndare då de förlorar sin fokus och för att de inte vill sporra och motivera sin motståndare mitt i en match.

Jag har däremot inga problem med det. När jag har svårt för en motståndares serve, så försöker jag klura ut vad jag kan göra för att bli bättre på att returnera den specifika serven. När jag ser ett slag som förbryllar mig så vill jag hitta ett sätt så att jag kan göra samma slag själv. När min motståndare returnerar min attack på ett sätt som jag inte förutsätt eller förväntat, så tänker jag på hur jag kan attackera annorlunda så att returen inte kommer. Att förlora har blivit en motiverera för mig. Och det är heller inte ovanligt vilket jag nyligen fått lära mig, genom att läst sport biografier och lyssna på sport poddar. Till och med idrottmänniskor som tjänar millioner på att spela en sport de älskar använder förluster som bränsle. Jag tycker det är ganska coolt att jag drivs av liknande bränsle som professionella idrottsmänniskor😎.

Jag är tillbaka och tränar pingis igen efter min dotter föddes för två månader sedan. Och jag älskar att få stryk av tonåringar och ett par 10–12 åringar! De är bland de bästa och begåvade ungdomar som har mål att komma med i landslaget, spela professionellt, mm. De flesta tränar varje dag i veckan och ibland två gånger om dagen. Vid deras ödmjuka ålder har vissa till och med materialsponsorer. När jag var deras ålder visste jag inte ens att det någonsin skulle kunna vara möjligt. Jag pushar mig själv till mina gränser och när de slår mig, blir effekten att jag vill bli bättre. Min tröst är att, jag kanske inte vinner idag, men jag kommer göra allt jag kan för att vinna imorgon.

Vad motiverar dig?

 

 

Följ bloggen genom att prenumerera på den! Håll också utkik efter #Martintotokyo i våra sociala medier, och gilla oss direkt på facebook, instagram, och linkedin så lovar vi att du inte missar något.

Prenumerera på bloggen

 


Läs också:

Alla borde ha en coach

Att lämna ett arv

Tillräckligt gammal för att vara deras pappa