<img height="1" width="1" style="display:none;" alt="" src="https://dc.ads.linkedin.com/collect/?pid=320833&amp;fmt=gif">

MartinToTokyo

I Martin to Tokyo-bloggen följer vi Compellos medarbetare Martin Polash som har satt ett högt mål: att tävla för svenska landslaget i bordtennis i Paralympics i Tokyo 2020. Förutom att vi får följa Martins spännande resa, upp- och eventuella nedgångar, tar vi upp närliggande ämnen av vikt såsom mångfald, inkludering, anti-mobbing och funktionsnedsättning i arbetslivet. Häng med!

Mångfald skapar underverk

Picture of Martin Polash

Written by Martin Polash

Martin är Partner Account Manager på Compello. Så här beskriver han sig själv: Jag är en passionerad pingisspelare som satt ett högt mål; att tävla i Paralympics i Tokyo 2020. Jag bloggar för att inspirera, och för att lyfta fram parasport och våra fantastiska atleter. Jag är pappa till en otrolig son, med en fru som även är min bästa vän. Till vardags är jag lyckligt lottad att jobba för min sponsor Compello med försäljning av mjukvarutjänster för digitala fakturaprocesser.

I förra blogginlägget skrev vi om vikten av mångfald, vad företag och organisationer kan vinna på mångfald och hur Compello jobbar med frågan. Det fick mig att tänka på den mångfald jag upplevt inom pingisen, och hur mycket sporten gynnas av den.

Jag växte upp i södra Stockholmsförorten, Östberga. Det var ett hyresrättsområde med stor variation av kulturer som levde ihop. Mina klasskamrater hade föräldrar ifrån hela världen. Sverige, Finland, Öst- och Sydeuropa, Afrika, Asien, Nordamerika och Mellanöstern. De flesta bland oss med icke-svenska föräldrar var fortfarande i alla avseenden svenska barn. Jag själv, liksom många av mina klasskompisar, var född i Sverige, uppvuxen i Sverige och bara känt Sverige som mitt hem. Jag kan nästan höra hur vissa av er som läser det här utbrister ”men självklart är du svensk!”.

 Mångfald_600400

 

Jag tror och tycker att jag lever i ett väldigt politiskt korrekt land. I Sverige gillar vi att säga och skylta med att vårt samhälle är öppet, ärligt och att hudfärgen inte definierar dig. Om svenskar skulle vara riktigt ärliga, så är det dock långt ifrån sanningen. Jag säger inte att Sverige är dåligt, enbart att vår politiska korrekthet förvränger verkligheten. Och Ja, jag tror även att detta är en global epidemi.

Vad har det här med pingis att göra? Allt! För att illustrera vill jag berätta om mitt barndomslag:

Det var jag, med föräldrar ifrån Bulgarien och Bangladesh. Daniel, med föräldrar ifrån Eritrea. Jemil, vars föräldrar är ifrån Etiopien och Niklas med föräldrar ifrån Uganda. När jag ser tillbaka på den tiden så var sammansättningen av laget banbrytande. I Östberga så var fotboll och basket de två största och mest populära sporterna. Vi hade en fullskalig basketplan på skolan och en fotbollsplan ett stenkast bort.

Att vi fyra valde ett pingisrack istället var ganska förvånande. Jag antar att Östberga också sveptes med Sveriges gyllene pingis era där JO Walder, Mikael Appelgren och Jörgen Persson var i spetsen. Ännu mer anmärkningsvärt var hur dominerande vårt lag var. Vi tävlade i S:t Eriks-cupen och avslutade säsongen obesegrade, vi vann även ett klubbpris för årets bästa lag. Vi var ett välkänt lag som fick mycket uppmärksamhet och vi var ett lag som motståndare var rädda för att möta. Jag var till och med tillfrågad att tävla i lag med äldre. För mig var det ett bevis på min förmåga.

Jag såg framför mig att jag skulle bli en professionell pingisspelare, resa världen runt, och vinna turneringar. Som vi vet, hände inte det. Dragkraften av den populära sporten basket var för stark. Mina lagkamrater och vänner bröt med laget och pingisen för att satsa på basket. Skillnaden för mig under träningar och turneringar var mycket stor. Från stämningen till spelarnivån på träning. Jag hade inte lika roligt som när Jemil, Daniel och Niklas också spelade.

Mitt lag var heller inte längre bra, och jag kunde inte bära hela laget till vinst själv. Jag försökte hålla intresset uppe genom att fokusera på att tävla med mina äldre klubbkamrater och det gjorde det lite mer intressant. Men även det laget var i en låg division och inte bra nog för att klättra upp till en tuffare division.

När jag ser tillbaka så var min pappa förmodligen den som mest försökte få mig att fortsätta spela. När vi flyttade till Dallas så registrerade han mig i en klubb där. Om jag inte missminner mig, så var reseavståndet till klubben för lång och träningarna ostrukturerade. Därför, varade inte pingisspelandet i USA så värst länge.

När jag tänker på vårt multikulturella lag så påminns jag om hur viktigt det är för utvecklingen av sporten och samhället i sin helhet att försöka locka en blandning av olika personer med olika bakgrunder. Det gör talangpoolen större och möjligheten för framtida stjärnor att komma fram genom att de blivit inspirerade av vad de har sett.

 

/Martin

 

Följ bloggen genom att prenumerera på den! Håll också utkik efter #Martintotokyo i våra sociala medier, och gilla oss direkt på facebookinstagram, och linkedin så lovar vi att du inte missar något.

 Prenumerera på bloggen

 


Visste du...?