<img height="1" width="1" style="display:none;" alt="" src="https://dc.ads.linkedin.com/collect/?pid=320833&amp;fmt=gif">

MartinToTokyo

I Martin to Tokyo-bloggen följer vi Compellos medarbetare Martin Polash som har satt ett högt mål: att tävla för svenska landslaget i bordtennis i Paralympics i Tokyo 2020. Förutom att vi får följa Martins spännande resa, upp- och eventuella nedgångar, tar vi upp närliggande ämnen av vikt såsom mångfald, inkludering, anti-mobbing och funktionsnedsättning i arbetslivet. Häng med!

Den underbara känslan av att få representera Sverige

Picture of Martin Polash

Written by Martin Polash

Martin är Partner Account Manager på Compello. Så här beskriver han sig själv: Jag är en passionerad pingisspelare som satt ett högt mål; att tävla i Paralympics i Tokyo 2020. Jag bloggar för att inspirera, och för att lyfta fram parasport och våra fantastiska atleter. Jag är pappa till en otrolig son, med en fru som även är min bästa vän. Till vardags är jag lyckligt lottad att jobba för min sponsor Compello med försäljning av mjukvarutjänster för digitala fakturaprocesser.

Förra månaden uppnådde jag ett par stora milstolpar inom pingisen. Jag tävlade (ÄNTLIGEN!!!) med de svenska färgerna i en internationell turnering i Tjeckien. Därför vill jag i detta inlägg ge mitt intryck av hur det kändes att uppleva det och vad det har betytt för mig.

Att få representera mitt land i pingis har så länge jag kan minnas varit en av mina drömmar. När jag började spela pingis för 25 år sedan så föreställde jag hur jag spelade tillsammans med min idol JO Waldner och hur vi slog det kinesiska landslaget. Drömmen försvann när jag lämnade sporten som tonåring. Allt eftersom jag blev äldre så funderade jag på den återkommande frågan ” Tänk om jag inte hade slutat spela?”. Det var något jag tänkte mycket på, och även diskuterade med vänner och familj. Skulle jag ha nått landslaget så som både mina egna och andra tränare sa? Hade jag vunnit några matcher eller till och med någon större tävling?

När jag slumpmässigt började spela pingis igen för 4 år sedan, så förstod jag inte vad som skulle ske; att jag skulle upptäcka para-pingis och med det även återupptäcka min kärlek och passion för pingis.

teambild_600x400

Jag anlände i Ostrava, Tjeckien i slutet på september, ett par dagar innan Czech Open officiellt startade. Jag behövde klassificeras internationellt innan jag kunde tävla i turneringen. I parapingis finns det fem klasser för stående spelare och fem klasser för sittande (rullstol) spelare. Jag klassades när jag började spela parapingis i England för 4 år sedan och blev då klassad som en klass 7-spelare. Detta är klassen jag har tävlat i de senaste 4 åren. För mig var klassning i Ostrava därför bara en ren formalitet som måste genomföras. Jag förväntade mig inte vad som skulle hända.

Det är som att förvänta sig att cykla, för att sedan upptäcka att cykeln bytts ut mot en enhjuling. 

Under klassningen utvärderade två medicinska undersökare, tillika certifierade klassare, mitt rörelsehinder genom ett par fysiska övningar samt observation när jag spelade lite pingis. Jag blev förvånad när jag hörde att klassarna beslutat att jag var en klass 8-spelare. Jag kunde faktiskt inte ens tro vad jag precis hört! Hade jag hört fel? Skämtade de?. Det var inget skämt. Jag skulle tävla i klass 8 under turneringen, och inte i klass 7 som jag förberett mig att spela. Och det var inte upp för diskussion! Det är som att förvänta sig att cykla för att sedan upptäcka att cykeln bytts ut mot en enhjuling!


Med ett oerhört stöd ifrån mina lagledare i Ostrava, huvudlagledaren hemma i Sverige och inte minst från min fru, så lyckades jag lägga klassningen bakom mig och fokusera på att spela så bra jag kunde som nybliven 8. Det som någorlunda fick mig igenom det var den oerhörda stolthet jag kände över att få tävla för landslaget.


Gruppen som jag hamnade i var mycket tuff, bland annat hade ett par av de mer erfarna spelarna redan kvalat för Världsmästerskapen i oktober. Jag kom aldrig riktigt in i rytm i min första match. Det är något jag kämpat med under hela min spelarkarriär, faktiskt sedan jag var barn. Min första match är oftast den sämsta i hela turneringen, jag vet inte om det är mina nerver som tar över.

I min andra match spelade jag mer som mig själv. Jag kände även att jag lyckades sträcka min förmåga längre än vanligt och spela bättre än min förmåga. Det är en märklig känsla när det händer, och det har bara hänt mig ett fåtal gånger. Jag pressade igenom min motståndare och vann 3–2 i set med minsta marginal i sista setet 11–9. Vilken känsla! Jag fick ett glädjerus större än någon annan vinst tidigare. Följt av ett ”Come On!” vrål. Jag hade vunnit min första internationella match och jag var taggad! 😊

Jag hade vunnit min första internationella match och jag var taggad! 

I min sista match mötte jag den bäst rankade spelaren i gruppen. Jag fick höra av min tränare att han var rankad bland topp 20 i världen. Ingen press…

Jag beslöt innan matchen att jag aktivt inte skulle låta skallen komma i vägen för min prestation. Jag kanske måste förklara vad jag menar? Att säga att jag är en dålig förlorare vore en underdrift. När saker inte går min väg under en match så har jag en (dålig) vana att bli överemotionell vilket kan leda till att jag förlorar än mer på grund av mitt "mentala tillstånd". Min tidigare coach Philip sa till mig att pingis är mer en mental sport än en fysisk där du slår en boll.

Förutom min motståndares förmåga, så framstod han som mycket erfaren och hade ett lugn i sitt sätt att spela som jag inte sett tidigare, och som jag avundade. Jag visste att det skulle bli mycket svårt. Till min förvåning lyckades jag hålla matchen jämn och ställde upp med en bra fight. Jag var DÄR, slogs om varje poäng, HÖLL matchen jämn och VANN ett set. Ingen annan i gruppen lyckades vinna ett set mot den här killen. Det gjorde heller inte hans motståndare i första slutspelsomgången. Även om jag förlorade matchen och även utslagen i turneringen så var jag väldigt stolt över det jag hade åstadkommit. Det stärkte min tro att jag kan slåss mot internationella toppspelare.

Jag tävlade även i lag dagen efter. Min lagkamrat Styrbjörn och jag spelade bra och enligt våra lagledare gjorde vi bättre ifrån oss än förväntat. Även om vi inte kände det, är det viktigt att ta in små vinster, såsom beröm från en tränare som säger att vi presterat bättre än förväntat.


Jag lärde mig och fick uppleva mycket under mitt första internationella uppdrag med landslaget:

  1. Coaching är Allt – Coachningen jag fick under turneringen var ovärderlig för mig. Jag tror verkligen att jag inte hade kunnat göra så bra ifrån mig som jag gjorde annars. Och jag skulle heller inte smakat på den härliga vinsten. Coachningen jag fick i Ostrava är något som jag kommer bära med fortsättningsvis.
  2. Hålla en klar skalle ökar prestation – Ända sedan jag var barn så har jag inte varit en bra förlorare. Det är lätt för mig att bli upprörd och jag kan svära alltför mycket i ilska. Som barn kunde jag gråta efter att jag förlorat ett viktigt set eller match. Jag vet att det är en dålig vana och en ond cirkel. Igenom hela turneringen så lyckades jag hålla mitt lugn och inte drabbas av min dåliga vana. (Förutom en gång under sista dagen. Men mer om det i ett annat inlägg…)
  3. Att representera sitt land internationellt känns UNDERBART – Det har varit en dröm sedan jag var barn att få representera Sverige i pingis. Men, att vara i Ostrava, Tjeckien med ett grymt svenskt lag och bland några av de bästa spelarna i världen, var surrealistiskt. Jag har fått en djupare önskan att uppleva det igen och jag vet att jag kommer behöva jobba ännu hårdare för att uppnå nästa mål och milstolpe. Men oavsett vad som händer; Jag kommer alltid minnas att jag tävlade i den blågula tröjan med ett ”SWE” och ”M.POLASH” på baksidan! 😊

 

Följ bloggen genom att prenumerera på den! Håll också utkik efter #Martintotokyo i våra sociala medier, och gilla oss direkt på facebook, instagram, och linkedin så lovar vi att du inte missar något.

Prenumerera på bloggen


Visste du att: 

  • Ingela Lundbäck och Anna-Karin Ahlquist tog silver respektive brons i Para-VM i pingis som gick av stapeln i Slovenien i oktober. Grattis!
  • 32 länder från 4 kontinenter var representerade på Czech Open. 

 


Läs också: 

Är du CP, eller?

Spela stort är det enda jag vet.