<img height="1" width="1" style="display:none;" alt="" src="https://dc.ads.linkedin.com/collect/?pid=320833&amp;fmt=gif">

MartinToTokyo

I Martin to Tokyo-bloggen följer vi Compellos medarbetare Martin Polash som har satt ett högt mål: att tävla för svenska landslaget i bordtennis i Paralympics i Tokyo 2020. Förutom att vi får följa Martins spännande resa, upp- och eventuella nedgångar, tar vi upp närliggande ämnen av vikt såsom mångfald, inkludering, anti-mobbing och funktionsnedsättning i arbetslivet. Häng med!

Alla borde ha en coach

Picture of Martin Polash

Written by Martin Polash

Martin är Partner Account Manager på Compello. Så här beskriver han sig själv: Jag är en passionerad pingisspelare som satt ett högt mål; att tävla i Paralympics i Tokyo 2020. Jag bloggar för att inspirera, och för att lyfta fram parasport och våra fantastiska atleter. Jag är pappa till en otrolig son, med en fru som även är min bästa vän. Till vardags är jag lyckligt lottad att jobba för min sponsor Compello med försäljning av mjukvarutjänster för digitala fakturaprocesser.

Jag har haft för många coacher för att hålla koll på hur många jag haft under mina år som sportutövare. Min fokus har alltid varit pingis, men jag har också tränat basket, schack, amerikansk fotboll, lacrosse, biljard och boxning. Sporten och coacherna har på många sätt format mitt liv. Att träna och tävla har gjort mig till den personen jag är idag.

Jag chattade med mitt gamla pingislag i samband med att jag skrev ett tidigare blogginlägg och en av dem sa ” Vikten av att ha folk som tror på en är så enorm viktigt. Vår tränare brann för oss. Idag 32 år gammal så ser jag att pingisen gett sådana bra färdigheter med disciplin, och målmedvetenheten att satsa högt. Brukade reflektera kring det och undrade var det kommit från. Då kommer jag plötsligt på att det kommer från pingisen. Så viktigt att idrotta som barn för att få just tävlingsinstinkten in i ryggmärgen för det vuxna livet.”

 Coach600

Den kommentaren golvade mig och är just varför jag citerar den. Och jag håller fullständigt med; mina coacher har förberett mig för alla möjliga utmaningar i mitt liv. Vad är då en coach för mig? En coach är någon som kan titta på hur jag presterar och se specifika saker jag kan göra som möjligtvis ökar mina prestationer.

Eftersom jag var född med en CP-skada så var den första coachen jag kan komma ihåg en sjukgymnast. Jag brukade besöka sjukgymnasten regelbundet och de fick mig att öva att plocka upp spelkulor med högra handen, stretcha, baka och jag minns hur jag fick simulera att svinga mina armar fram och tillbaka medan jag gick. Det är något de flesta gör naturligt och tänker mycket lite på. Därför fick jag träna på det i hopp om att det skulle bli en naturlig del även av min gång. Jag fick dessutom olika typer av stödmedel ifrån sjukgymnasterna. Det kunde t ex vara en skena för högerhanden eller högerfoten. Jag nämner dessa då all coachning inte funkar! Jag hatade alla de där mackapärerna och tyckte att de fick mig att känna mig obehaglig och konstig. Så jag slutade att ha på mig dem vid nio års ålder.

 

Efter att ha läst boken ”Becoming Kareem” som är en autobiografisk bok av Kareem Abdul Jabbar utvidgade jag min syn på vad en coach kan vara. I boken beskriver han hur vem som helst kan vara din coach oavsett om du känner dem eller inte, eller om hen är död eller levande. Det handlade bara om att ändra mitt perspektiv. Men det viktiga är att alla borde söka efter att hitta en coach. De kan få ut en ur ens komfortzon, de tror på dig även när du inte tror på dig själv, och de kan ta bort det som står i vägen för ditt nästa prestationslyft.

Om det inte hade varit för Philip Sangchin, skulle jag förmodligen inte spelat parapingis idag. Inte spela pingis överhuvudtaget. Jag hade inte vunnit brons och silver i Brittiska Mästerskapen utan hans coachning.

Om det inte hade varit för Anders Hjälmared hade jag inte vunnit min första internationella match tävlandes för Sverige. Den häftigaste segern jag någonsin fått erfara.

Utan Martin Abrahamsson och Craig Campbell skulle jag inte pressa mig själv så hårt som jag gör när jag tränar med ungdomar som är hälften så gamla. Med vetskapen att de tror på mig och vill se mig lyckas gör de till en trygg miljö för mig att vara brutalt ärlig kring det jag behöver jobba på och bli bättre på och även göra det som de föreslår. Det funkar inte alltid, men när det gör det så funkar det VERKLIGEN!

Till de alla som jag inte nämnt vid namn här och som har coachat mig och format mig till den jag är idag vill jag ge ett stort tack!

 

Vem coachar dig?    

  

Följ bloggen genom att prenumerera på den! Håll också utkik efter #Martintotokyo i våra sociala medier, och gilla oss direkt på facebook, instagram, och linkedin så lovar vi att du inte missar något.

Prenumerera på bloggen

 


Läs också: 

Att lämna ett arv

Tillräckligt gammal för att vara deras pappa

Mångfald skapar underverk